Sadelmakeriet i Sverige, såsom organiserat yrke stammar från 1500-talet. Under medeltiden tillhörde sadelmakarna troligen de s.k. bältaresvennernas skrå. År 1621 reglerades sadelmakarnas organisationsförhållanden genom en kunglig förordning, vilken gick tillbaka på en äldre, nu förkommen skråordning.

Regler för ämbetet

Inom ämbetet reglerades medlemmarnas yrkesutövning och samvaro genom noggranna, detaljerade bestämmelser. Mästarna utgjorde själva ämbetet, gesällerna hade sin sammanslutning, men synas ha deltagit i ämbetets sammankomster. Ämbetet höll noggrann vakt över sina medlemmars rättigheter. Överträdelser av bestämmelserna straffades snabbt och ofta hårt och yrkesmän utom ämbetet höll man särskilt efter. I och med det så uppehölls en stark känsla för arbetets kvalitet tack vare de oerhört stränga kompetenskraven för såväl mästare som gesäller.

Vägen från lärling till mästare

Vägen från lärling till mästare var lång och hård. För att bli antagen som lärling måste man vara ”född i äkta säng” av ärliga välaktade föräldrar och dessutom hålla måttet både vad intelligens och fysik ankom. Till att börja med fick lärlingen göra allehanda göromål, städa, elda, springa ärenden åt mästaren, mästarens fru och gesällerna. Så småningom, när någon yngre lärpojke tillkommit, sattes han i verkligt arbete. Efter tre till fem års lärlingsarbete kunde han så bli gesäll och uppnå förbättrade villkor. Nu anförtroddes han svårare arbeten och efter någon tid var han mogen att vandra ut i världen och vidga sin yrkeskunskap. Nu startade gesällvandringen.

Gesällvandring

Sadelmakaregesäller vandrade som alla andra mest i Tyskland, men även till Ryssland, där läderberedningskonsten länge stått högt. Under vandringen tog de arbete här och var, mästarna var skyldiga att under en viss tid sörja för dem. I vissa städer fanns det särskilda härbärgen för vandrande gesäller.

Mästare

När gesällen ville bli mästare, skulle han visa sin skicklighet genom att göra sitt mästerstycke. Reglerna för det var mycket stränga och kostnaderna stora. År 1636 skulle man tillverka tre sadlar av olika slag.Först en bom med tre stag, vilket skulle beklädas med vit och svart ”Cardereau” vilket skulle kläs med svart och vitt läder. Den andra sadeln var en tysk ”Saall medh Jernstagh” och den skulle kläs med vit och svart ”Cardereau” (korderoj) och därefter broderas efter den ”sköneste Bourdering som man uptencie kan”. Den tredje sadeln var en polsk sadel. Bommen skulle mätas av åldermannen och sedan överdras med vävd scharlakan eller kläde ”med löfwerk”, vilket skulle dekoreras med guld, silver och silke.

Den moderna sadelmakaren

Sadelmakarens yrke har i högre grad än andra yrken fått kännas vid tidens växlingar. Efterfrågan på dess ursprungliga produkter har varit ytterst varierande och yrket har haft svåra kriser att genomkämpa. Men sadelmakarna har haft förmåga att lämpa produktionen efter utvecklingen och finna nya verksamhetsfält för sitt förnäma hantverk.Mångsidigheten i produktionen ställer ständigt nya krav på sadelmakaren. Han måste vara något av uppfinnare, om han skall kunna hålla jämna steg med utvecklingen.Våra dagars sadelmakare tillverkar förbrukningsartiklar av de mest skilda slag, men ett gemensamt drag är fortfarande materialet – läder och skinn – och den hantverksmässiga kunnigheten.

Sadel från 400-talet till våra dagar

Sadeln är en orientalisk uppfinning, som omkring Kristi födelse började användas i det romerska rytteriet. Dessförinnan hade man i Medelhavsländerna ridit barbacka eller med ett enkelt ridtäcke lagt på hästryggen. Den sadeltyp som introduceras hos romarna, är känd från avbildningar på gravar och andra monument och är av en typ, som väl karakteriseras av dess namn ”ryttarstol” – sella equestris.

Ryttaren har stöd såväl fram- som baktill av relativt höga karmar eller ”bommar” och själva sadeln är lagd på ett sadeltäcke. Detta är på sitt sätt grundtypen för de sadlar, som ända in i våra dagar varit allmänna i Europa, de s. k. bomsadlarna, vilka först under 1800-talet fick ge vika för den s. k. engelska sadeln.Sadeln spreds snabbt över Europa. Rester av en träsadel med brons- och silverbeslag från 400-talet ska ha hittats i Västergötland och i det ståtliga norska Osebergsfyndet från 800-talet ingår en sadel av samma typ, där även själva sitsen är av trä, vid ridning möjligen försedd med lösa putor.

I Nordiska museet finns många efterträdare till den nordiska vikingasadeln, nämligen en rad norska allmogesadlar, helt i trä, med höga bommar och breda stag, vilka tillsammans bildar en mjukt svängd sittplats. En mycket ålderdomlig Hardangersadel har förhistoriska anor och är gjord av ett enda trästycke.

Under medeltiden utvecklas den romerska bomsadeln till en tung pjäs med väldiga bommar, vilka skjuts i höjden till den grad, att bakbommen närmast kan liknas vid ryggstödet till en karmstol. Stockholmaren har rika tillfällen att beundra en god representant för denna sadeltyp, nämligen i Storkyrkan och på Köpmanstorget, där S:t Göran reser sig i sadeln och måttar sitt väldiga hugg mot draken.

Under renässansen går ridkonsten och därmed även sadeln en rik utveckling. Den italienska ridskolan uppkom och nya sadeltyper sprids runt Europa. I Kungl. Livrustkammaren kan vi studera Gustav Vasas och hans söners praktsadlar, ofta lika mycket harnesksmedens verk som sadelmakarens, ty var ryttaren stålklädd, skulle häst och sadel också vara det.Under 1500- och 1600-talen kläddes de dyrbaraste sadlarna oftast med tyg, som försågs med broderier i guld och silver och konstfärdigt utförda stickningsmönster. De enklare sadlarna överdrogs med billigare material. Lädret började nu bli ytmaterial och den här bilden från 1600-talet förra hälft, som stammar från Axel Oxenstiernas Tidö, har vackert utförda applikationsmönster i olikfärgat läder. Det är denna typ av sadel dominerar hela 1600- och 1700-talen fram till det senare århundradets slut, då den engelska sadeln på grund av förändrad ridteknik alltmer börjat tränga igenom.

Det slutliga herraväldet vann den, sedan den börjat användas även som kavallerisadel. Som sådan hade den emellertid att konkurrera med en under 1800-talet mycket spridd sadeltyp, den ungerska sadeln, hos oss kallad husarsadeln, vilken liksom den engelska saknar bommar, men fram- och baktill har snett uppåtriktade horn. Den reds med valtrapp, som var försedd med hål genom vilka hornen stack ut. De ungerska och framförallt engelska sadlarna var bomsadlarna på många sätt överlägsna, bl. a. beträffande vikten. En ungersk sadel var sålunda ungefär 6 kg lättare än en bomsadel.

Att en dam i äldre tid inte kunde rida gränsle i en manssadel var självklart och redan tidigt gjordes särskilda sadlar för damerna, så att de kunde sitta med båda benen åt samma sida. Livrustkammaren bevarar en sadel, som tillhört drottning Kristina. Den har i stället för frambom en upprättstående sadelknapp över vilken ryttarinnan lagt sitt högra knäveck. På den engelska damsadeln, på vår bild representerad av en mycket vacker sadel, gjord av Eric August Skoglund vid 1800-talets mitt, gjordes ett stöd även för ryttarinnans vänstra ben. Att damsadlar även under äldre tid var ganska vanliga, visar en uppgift i en bouppteckning efter en stockholmsk sadelmakare från 1973, där det bl. a. står upptaget en ”Qwinfolkz Sadell, medh guuhl trådh stikadt”.

Text hämtad ur Palmgrens bok från 1944 ”Intet är som läder”. En fantastisk bok för den som vill läsa mer om ett fantastiskt hantverk.